Nu i veckan läste jag en Metro på tåget hem. En av artiklarna gjorde mig salig då den befriar mig från att tänka själv genom att helt enkelt tänka åt mig. Tydligen ska jag klä mig i grön sammet, gärna med spets, i höst. För det gör ju Heather Mills (vem sjutton är det?). Nedan bifogas en bild från Borum Inredning & Design, som hade just det jag sökte. Allt som krävs är att skaffa hem ett dussin av nämnda artikel, grönfärg och lite nål och tråd för att sy ihop kanterna så jag kan trä det över huvudet. En perfekt utstyrsel då mina moderiktiga kläder parallellt fungerar som fodrad höstjacka! Nästa vecka planerar jag att bifoga en skiss över hur ingreppet bäst går till så att även du kan vara en av oss som följer modet!





Hädanefter kommer jag, med reservation för fantasibrist, att varje dag bifoga en inte speciellt intressant fråga och uttrycka mina åsikter om detta.

Dagens fråga:
Hundar på tåget?
Dagens svar:
Självklart ska hundar få åka tåg, om människor ska nyttja de kollektiva färdmedlen ska givetvis alla djur ha denna förmån. Tyvärr är hundar ständigt upptagna av viktiga filosofiska frågeställningar och därför kan vi inte sänka oss till att kräva biljett av dem så länge de inte tar så stor plats - det är ju trots de som byggt upp vårt samhälle. Dessutom tycker jag att människor som inte håller med om att min hund ska få sitta intill mig när den varit ute i det trista, regniga höstvädret och värma sig på sätet (golv är ju kalla) saknar samvete. Min hund har faktiskt också känslor, och lite lerigt hundhår på kläderna har väl aldrig skadat någon? Däremot finns det något som skadar - allergikern. Denna mindervärdiga parasit som kräver att jag och min hund ska sitta i speciella delar av tåget - min hund har faktiskt också känslor - är en skadeinsekt. Därför brukar jag sätta mig alldeles emellan avdelningen där det är tillåtet respektive förbjudet för hundar (fast det finns lediga platser i "rätt" del av vagnen... hehe), bara för att demonstrera att jag minsann inte respekterar dig som sitter i den "förbjudna" delen av "allergiskäl" eller kanske för att du är rädd för min Sixten - det finns ju inga dörrar emellan så på så vis kan jag sitta bara en meter ifrån dig utan att någon säger emot, mohaha. Så, mitt svar på dagens fråga: Tveklöst ja till hundar på tåget! Min hund har faktiskt också känslor, förresten. Bara så du vet.

Jag ropa' efter bror idag men brodern satt vid datorn

Nuffie (sjunger): Å hum vår dång är sum, den är ju ingent... nej jag menar "å hum vår sum är dång" ... NEJ!!!

Nä det är bara jag här

Jag är ensam hemma. Telefonen ringer.
Nuffie: Hej, det är jag. Är det du?

Ibland blir man förvånad över olika föreläsares förmåga att uttrycka sig i tal. I skrift går det säkert utmärkt (hur många tentor innehåller fel?). Däremot tycks förmågan att formulera sig på ett trevligt sätt allvarligt främmande vissa - ofta äldre - undervisande människor av mänskliga anor.

Så sent som igår påbörjade vi kursen jag skrev om i senaste inlägget. Vi fick då veta att vi ska (demokrati i sitt esse) skriva en tenta på det vi lärt oss efter de tre första veckorna av kursen, och därefter en riktig tenta två veckor senare. Under denna tid ska vi också genomföra grupparbeten i fempersonsgrupper (som alla vet tar längre tid att arbeta i eftersom fler viljor närvarar). Inte ett eller två under kursen. Nej, ett i veckan ska det vara! Det första tog oss cirka 6-7 timmar totalt att genomföra - nu direkt i början av veckan mellan föreläsningarna eftersom det ska lämnas in imorrn.

Men åter till detaljen med tentorna. Inte nog med att alla förväntas ha skaffat sig all litteratur, ha pluggat in rubbet samt dessutom genomföra alla grupparbeten. Nej, föreläsaren ifråga tycker nämligen inte om vårt betygsystem. Egentligen borde inte betyget G finnas. 50 procent rätt och godkänt betyder ju 50 procent okunskap och sådana, de vill vi icke skicka vidare i utbildningssystemet! Nej se för då får han skäll! Nej, du som inte är ett underbarn med felfria resultat - dessa har vi ju gott om - och som inte klarar trycket nu direkt i början av en termin, du ska sorteras ut fort fort, du värdelösa krake som inte hinner skaffa litteratur i början av en ny termin, samt plugga samtidigt som man genomför ett grupparbete i veckan. Så inte jag får skäll. Du är ju helt enkelt inte lämpad att utbilda dig för du är inte felfri. Hrm.

Fast det är ju inte så konstigt. Denna situation uppstår ju ofta på arbetsplatser. Fempersonsarbetsgrupper som ska skriva uppsatser och samtidigt plugga litteratur och tentera. Att några få i klassen, som egentligen är mycket intresserade av ämnet men saknar föreläsarens uppenbara felfria yttre och självförtroende, kanske inte tolkar detta som speciellt uppmuntrande och istället blir nervösa över idén och börjar överväga om de kanske ändå inte kommer klara trycket, det är ju inte så märkvärdigt.

Åh, och om du föreläsare en dag funderar på att kanske omformulera dig lite - varför inte prova något som att du vill att vi genomför en extra tenta mitt i för att man ska veta hur man ligger till och kanske lägga på ett kol, för att annars kan du få svårigheter senare i studierna? Bara ett oskyldigt förslag från en icke felfri krake.



Tack, o värdiga, felfria föreläsare, för att du sänker ett redan inte alltför välnärt självförtroende. Jag tycker om dig med. Fast jag är ovärdig att studera. För att jag inte är lika felfri som du.

Jaha så har man påbörjat höstens första spännande kurs på högskolan. Pendlarna är svinigt trötta, jag är inte speciellt mycket piggare, och föreläsaren - ja han är pigg han. Så pigg att han tar fyrtio minuter på sig vid uppropet. Jodå, ett namn i taget ska det ropas upp och då ska nämnda individ gå fram och fylla i att denne är fysiskt närvarande ("ja" har ju dokumenterats yttras ur tomma luften vid ett fåtal tillfällen). Sen kommer första bomben:

Tenta om tre veckor. Därefter tenta IGEN tre veckor senare.

Jodå, han vill ju inte få skäll för att "släppa igenom" undermåliga människor som inte följer med på kursen. Fyrtiominutersuppropet grundade sig också i denne människas skräck för sina överordnade. Så fria är vi i vår svenska hierarkiska skola. Nej vänta vi har inte hierarki. Eller?

Det faktum att en del studenter kanske inte hunnit få fatt i lånad eller köpt litteratur till dess - posten har ju ännu inte hoppat på strejktrenden, så vitt jag vet - det bryr vi oss inte om. Ty om du vill studera, då ska du sannerligen klara tentan om tre veckor annars är du inte lämpad för att arbeta med ekonomi! Du kommer nämligen i ditt fortsatta liv ständigt att utsättas för tentor du kanske inte hinner plugga till pga frånvaro av böcker i ditt arbetsliv som revisor eller controller!

Trodde ni att det var slut där? Haha nejdå fem minuter senare kom ännu en bomb. Nu vet jag att han är amerikan. Ni vet. Bomber. Jag avskyr politik.

Jo nu är det ju så att finurlig som människan är (sa jag att han var människa?) har han kommit på att ett bra sätt att lära sig det han föreläser om är att göra grupparbeten inom ämnet. Så varför göra ett eller två under hela kursen? Nej låt oss sätta oss ner och genomföra ett arbete per vecka! Det första fick vi idag. Vi har två dagar på oss att räkna ut, analysera och jämföra nyckeltal för två storföretag. Gjort på ett kick. Egentligen har vi till slutet av veckan på oss men hur mycket är det värt när det kommer oförberett och folk är inbokade på det ena eller det andra så våra få tillfällen blir ännu färre. Åh, och nämnde jag frånvaron av litteratur?

Som grädde på moset har även knäet börjat bråka igen. Sådär trevligt som det gjorde förra året när det hux flux svullnar upp så man inte kan böja det mer än precis vad som krävs för att man ska kunna förflytta sig till fots. Några meter. Några hundra meter det tycker han inte om.

Tur att vi ska sitta i biblioteket imorgon fm. Förhoppningsvis slipper man gå upp och ner 3 våningar x antal gånger. Så om du inte har något för dig - håll tummarna att jag får mina böcker i tid för att hinna plugga in rubbet. Eller vänta, ge mig hela handen. Armen. Så hämtar jag en sax. Okej det där var på gränsen. Har en gnagande känsla av att jag borde sluta skriva och lägga mig och vila. Sova.

Låt oss avsluta med ett citat som en gång för alla bevisar att jag inte är det minsta schitzofren:
Jag A: Okej du har 20 minuter på dig att handla, var nu lite snabbtänkt idiot.
Jag B: Lycka till.
Jag C (förnärmad): Tack!

Mina bedrifter i matväg kan man lätt räkna på fingrarna. Det är nästan så man skulle kunna hävda att det räcker med en halv hand. Fast det vore smått otrevligt med en sådan företeelse så låt oss avrunda till en hel. Vi vill ju inte skrämma de små barnen, eller för all del telefonförsäljare. De får man inte glömma, ett sådant naturligt inslag i livet som de är. Jag vet inte var det där kom ifrån.

Åter till ämnet, mina kunskaper i matlagning beskrivs bäst som spartanska. Spartanskt är för övrigt ett fenomenalt ord - dels syftar det till spartabornas förmåga att leva mycket enkelt och simpelt, vilket mycket väl beskriver mina mest avancerade rätter. Kökets tillstånd efter min framfart kan dessutom utan underdrift beskrivas som en krigsscen, något spartanerna var synnerligen förtjusta i de med. Vilket leder mig till insikten att om jag trodde på reinkarnation är det ingen tvekan om att jag levt i Sparta en gång i tiden. En liten krigarmamma jag. Inte illa det med tanke på hur oerhört illa jag ser åt sprutor och annat som kan göra ont.

Nåväl, så vad har vi då på repertoaren? Jo allra bäst är jag på att koka studentnudlar. Studentnudlar är mycket enklare än vanliga nudlar ty man bryr sig varken om att ta tid eller flytta maten från kastrullen. Förutom när man diskar. I efterhand. Det gör man inte före för då smakar nudlarna mycket illa av diskvattnet. Andra delikatesser jag kan anordna är exempelvis pulvermos, eller varför inte koka lite korv! Förra året lärde jag mig dessutom att steka bacon. Hm, nudlar, bacon, mos och korv, det utgör nästan en hel maträtt det. Om man har total avsaknad av smaklökar vill säga. Tyvärr har jag sådana, jag är nämligen mycket kräsen med mat. Vilket, som du säkert redan insett du kloka varelse, inte avspeglas i mina kunskaper. Detta är för mig ett mycket svårt dilemma och den enda lösningen tycks vara att konsultera en kokbok emellanåt. Inte undra på att det aldrig blir av, när kokbok dessutom ser så otroligt löjligt ut i skrift.

Ibland undrar jag om inte livet skulle vara lättare om allt fungerade som i en del datorspel. Jag går ut i trädgården och plockar lite blommor ett par timmar och av detta får jag tvåhundra poäng som jag sedan kan fördela inom området "Trädgård". Jag har alltid velat lära mig att plantera träd så därför lägger jag etthundra poäng på underrubrik "Trädplantering" och sparar resten till att en annan dag plocka ännu fler blommor och så kunna investera tvåhundrafemtio poäng på att öka min kunskapsnivå av "Snöskottning" till nivå två och således kunna utföra jobbet snabbare och med mindre energiförbrukning. Tänk så mycket enklare livet skulle vara om allt fungerade så. Då skulle jag kunna tillaga studentnudlar en vecka och därigenom kunna investera i "Matlagning" underrubrik "Kyckling nivå ett" och vips kan jag tillaga kycklingrätter i ett huj!

Detta får mig osökt att tänka på det faktum att datorspel har en förmåga att vara mycket orealistiska. Detta å sin sida upplyser mig om att jag kommit bort mig från ämnet något alldeles förfärligt. Ikväll ska vi se en film och äta lite onyttigheter. Det påminner mig om att det faktiskt finns något jag kan göra utöver den vanliga basmaten - jag kan nämligen blanda dipsåser!! Bwahaha *viftar med en gaffel*

Avslutningsvis måste jag också slå ett slag för miljövården! Bokstavligt talat. Strunta i de där klassiska idéerna att sopsortera - det kommer man inte undan i alla fall. Men ta något så simpelt som elektriska flugsmällor! Följande illustration, märkas bör att jag absolut inte är upphovsman till denna, visar på en mycket bra insektsfångarmetod som fungerar minst lika bra.

Men IKEA då, fungerar det som Blocket ungefär?

Kusin med tillhörande älskling är på besök. Vi äter mat och pratar om det ena efter det andra. Plötsligt dyker det fram att Nuffie skaffat en blogg (min räknas visst inte).

Kusin: Jahaa det är typ som Lunarstorm?
Nuffie: Nej det är mer...
*förklarar*
Kusin: Jamen som Lunarstorm alltså då?
Nuffie: NEEEJ det är inte alls så, lyssna här...
*förklarar skillnaden ännu noggrannare. Kusinens älskling börjar också bli road av samtalet*
Kusin: Jamen då fattar jag, som Lunar alltså!
Nuffie, jag, mor och far: Nej det är inte som Lunar...
*ännu mer noggrann förklaring*
Kusin: Som Lunar då!

När jag skriver detta leker jag samtidigt med en ny mp3spelare. Du som läst min blogg (har du inget bättre för dig?) vet vad för en vi talar om. Den gamla känner sig lite utanför men tillbringar istället mer tid med mobiltelefonen, så i varje fall är den lycklig.

Nåväl, åter till inlägget. Titeln förklarar sig själv. När tyg, exempelvis i form av en duk, är oanvändbar för stunden lägger man den i ett skåp. Om den blir smutsig kör man den nåt varv i tvättmaskinen. Så simpelt handhar du inte en manlig människa - som du dessutom råkar vara omedelbart besläktad med. I min familj finns en styck familjefar (20+ något dussin år) och en bror (20- lite mer än ett halvt dussin år). För att skydda deras identiteter kommer jag fortsättningsvis att kalla dessa för följande pseudonymer:

Familjefadern = Stinky *
Brodern = Emil **

Stinky och Emil är två människor jag ständigt springer på i vardagen. De har ett antal unika egenheter var men är i många avseenden mycket lika. Låt oss ta ett exempel.

Häckla är, förutom ett redskap för linberedning (wtf?), även ett verb. Susning.nu beskriver häckleri
bl a med att det är "... även att avbryta en talare med närgångna eller besvärliga frågor. Detta är särskilt vanligt inom det politiska livet i vissa länder, särskilt i England. Utvidgat innebär att (här har de byggt meningen fel mohaha) häckla även hånfull kritik till någon." Med andra ord finns det människor som tror att huvudsakligen politiker besitter denna förmåga. De enda rimliga tolkningarna av detta är

A) Stinky och Emil är politiker med tillhörande förmåga, eller
B) Stinky och Emil  är ej politiker men besitter likväl nämnda förmåga

Oavsett vilket når vi samma slutsats: Stinky och Emil är fenomenala häcklare. Ursprungligen var detta något endast det äldre exemplaret nyttjade när det upplevde brist på mer intelligenta konverseringsformer, men på senare tid har det yngre exemplaret uppvisat tendenser att ta efter sin äldre... hrm... förebild (milt uttryckt). Ett bra exempel på kombinerade insatser från dessa två skedde så sent som på svampturen uppe bland Snapphanestallarna igår. Min förmåga att balansera på blöta stenar över bäck efter bäck sjönk i samma takt som Carro (du vet vem du är) sätter i sig ett glas cola. I samma takt ökade märkbart StinkEmils kommentarer. I dessa ingår bl a uttryck från första halvan av StinkEmil såsom "haha men det är väl inte så farligt höhöhöhöhö" eller varför inte "du borde kanske träna lite oftare... höhöhöhöhö" och inte minst, detta uttryckt något eftertänksamt med en obeskrivligt stor portion ironi bakom varje ord: "jaa det ääär ju mycket svårt det här, höhöhöhöhö". Det sista femstavelseordet uttrycktes (detta är ett faktum för alla häcklande meningar) efter en kort paus samt i ett lägre tonläge, ibland något uttraget, varpå andra halvan - tillbaka till exemplet - snabbt fyllde i med "haha vad klumpig du är höhöhöhöhö". Detta upprepades sedan i tid och otid i en rad olika former som alla innebar samma sak  - nämligen att man är lite för otränad och har dåligt balanssinne. Detta upplever nämligen StinkEmil som ett utmärkt ämne att påpeka i alla tänkbara lägen. När inte den ena håller ämnet vid liv tar den andra vid. Detta kan bl a ske genom att finurligt fråga "nämen Malin, klarar du verkligen av att gå över den där (erbarmligt lilla) trädroten, ska jag inte hålla dig i handen..."

You guessed it

"... höhöhöhöhö".

Stinky har också en del andra spännande egenheter för sig såsom sin egendomliga besatthet av tv-dosor (a.k.a. kontroller) som inte under några omständigheter får befinna sig någon annanstans utom under ett par trummande fingrar. Detta kan också lätt vändas till en möjlighet att häckla någon familjemedlem, givet rätt situation.


Emil, han är liten egen han med. Modern i familjen (min själsfrände i kriget mot häcklandets konst) drabbas ofta av följande. Emil upplever nämligen ett mycket stort behov att visa att han VISST kan luta sig ut över den där kanten. Skit samma att man befinner sig uppe i franska bergen utan vetskap om närmsta sjukhus position, eller att den där gamla muren - tveklöst med många tiotal år på nacken - står på kanten till ett sisådär 10 meter fritt fall ner till en mysig liten asfalterad gårdsplan. Att moder reagerade med totalförbud för kanter eller murar togs emot med stor förvåning från vår blonde lille oskyldige pojke. Här bör nämnas att Stinky inte långt senare flikade in med ett passande "höhöhöhöhö" angående moderns egentligen inte speciellt oväntade reaktion.

Med detta till grund tänker jag nu ta första spadtaget för föreningen Dräparskapet av Bröder och Fäder. Att denna organisation ej välkomnar medlemmar som ingår i någon av de två grupper föreningen avser likvidera bör nämnas. Vi är nämligen fullt medvetna om att StinkEmil utan tvekan kommer att fråga om detta, för att sedan kontra med ett väl valt:





* upphovsman till detta "smeknamn": syster yster
** upphov till detta "smeknamn": blont hår och fenomenal på hyss

Få saker är så förfärliga som att svara i telefon. Varför jag tänker på detta nu vet jag inte men förmodligen beror det på att det ligger två - märk två - telefoner på lagom avstånd från mig för att tvinga mig att sträcka mig efter dem om olyckan skulle vara framme. Med andra ord att någon söker mig. Eller någon annan i huset.

Telefonen är nämligen ett tveeggat svärd. Den är något man aldrig skulle kunna gå hemifrån, utan möjligtvis för en kort sväng till affären och hem igen. Å andra sidan finns det inget man önskar så högt som att den inte ska behöva komma i bruk. Jag tycker inte om telefoner. Jag har en gnagande känsla av att de egentligen är intelligenta varelser som kom hit, tog form av telefoner och lurar oss att tro att det är en massa människor som tillverkar dem. Ha! Avslöjade! Jag är smartare än dem bwahaha!

Åter till ämnet. Märk - följande upptäckt förstärker mina teorier om deras äkta identitet och avsikt att infiltrera oss - alltid, jag menar alltid, så befinner sig närmsta telefon precis på en eller på sin höjd två decimeters avstånd från en helt utsträckt arm. Dessutom följer tätt den värsta fasen - att tala i den. Någonstans i kanske en helt annan ände av Sverige sitter en människa och pratar ut i tomma luften och detta hör jag här nere. Sedan förväntas jag utnyttja samma metod för att tala med sagda människa. Som i 99% av fallen dessutom är främmande. Vilket ju knappast förstärker lyckokänslan.

Men nu ska vi inte ge intryck av att vilja klaga! Nej se, just som jag sa, telefonen är ett tveeggat svärd. Det betyder att det finns fördelar. Min mobiltelefon, en gammal och gråhårig sak som för fem år sedan var ny och spännande i en nykonfirmerad ung dams värld, är nämligen en kär följeslagare. Han - varför är allt utom klockor och män män?  - har nämligen upplevt mycket. Kalendern är numera fullbelagd förutom vid de tillfällen han glömmer bort något av dem. Samma sak sker ibland i ordlistan. Och då är de borta för alltid. Jag anar med viss sorg i hjärtat ett förstadium till

Men vi har också upplevt mycket skojiga saker tillsammans. Inte minst nu i sommar när vi båda två tog oss ett dopp i Gardasjön tillsammans. Han dock, gammal som han är, valde att stanna kvar i handväskan under hela besöket. Därefter fick han sig en hel isärplockning och rengöring av syster min. Mer nöjd har jag inte sett honom på länge. Gamla snuskhummer, hehe. En annan gång  föreslog jag försiktigt en eventuell pensionering. Då svarade han med att, på eget bevåg, ställa in sig till att bara tillåta så kallade "nödsamtal". Det vill säga, han tillät inga samtal alls i en halvtimmes tid. Sedan var allt normalt igen och han låtsas som om inget hänt. Efter det har jag inte vågat ta upp ämnet igen men har i hemlighet tagit kontakt med ett trevligt pensionat. Översta lådan i nattduksbordet. Kanske är min negativa inställning till telefoner egentligen mycket onödig. Kanske har han duperat mig att tro så för att få lite mer tid i tjänst. Och i tjänst är han ty min snåla sida av personligheten har ännu inte funnit en värdig ersättare.

Nu måste jag tyvärr sluta skriva och inrikta mig på lite terapi. Det är nämligen mycket svårt att förklara för en gammal telefon att han aldrig skulle kunna ha ett stadigt förhållande med mp3spelaren. Fast det hindrar ju inte att de får gå ut och äta en god bit elektricitet då och då. Det förtjänar man ju efter så många års trogen tjänst.

Och skämtsamt det är mer tyvärr

På en promenad till affären. Vi talar om olika sätt att svara på mail och vad för betydelse vi lägger i olika ord.
Nuffie: Sorry, det är lite mer roligt och skämtsamt, men tyvärr det låter lite mer... sorry ungefär!

Jahaja så sitter vi här nanniga och danna strax efter nio på kvällen. Och jag ska föreställa en ungdom. Jag har inte ens nattseende. Eller ugglar. Eller nåt. Gäsp.

...

Sådär, myggnätet monterat. Syster ysters åsikt till trots, jag trivs inte i ett 25gradigt sovrum. Nej ca 22 ska det vara. Det är en enorm skillnad ty dessa tre grader motsvarar möjligheten att sova med eller utan täcke. Plötsligt har jag kommit till insikt med att det här snacket om global uppvärmning kanske har en poäng ändå. Tur att jag insåg detta nu ikväll när jag varken har energi nog att bry mig eller kommer att värdera kvällens tankar speciellt högt imorgon. Kvällstid är därför den bästa tiden att vara filosofiskt. Om man orkar. Och det gör jag inte. Det är ju kväll!

Nu är det bara nån timme kvar tills måndagen är över. Måndag hade oturen att hamna först i veckan och därför faller hon ständigt offer för trötta tonåringar, nästan lika trötta tonåringar, samt motsvarigheten bland vuxna. Ibland känner jag mig som måndag. När man råkar kläcka någon käck kommentar i helt fel tillfälle. Måndag har samma problem - hon råkar också kika fram ur en vrå vid fel tillfälle. Om du bara visste vilka historier hon har berättat för mig. Om jag mindes dem vore det ännu bättre.

Innan vi avslutar vill jag lägga ett ord för alla er som tappat bort något därhemma: en sko, ett par glasögon eller varför inte din make. Kika igenom dina smileys på msn! Man hittar mycket oväntade föremål där. Jag har stora förhoppningar om att hitta skon moder min sjösatte vid Garda.

Men nu är klockan tio och jag är en timme sömnigare än när jag började skriva. Så nu ska jag sova. Natti.

Kwehfrrrmblftrzzzzzzz........

Kom igårkväll på att det är på tiden att kika runt efter en ny mp3spelare. Nuvarande fungerar perfekt men 1 GB håller inte riktigt måttet längre. Men iPod ser så oerhört tråkiga ut - och dyra. Så då öppnar man startsidan för Creative, från vilka min nuvarande spelare kommer från, med föga förhoppningar. Givetvis täcks halva sidan av reklam för en ny spelare. Enormt snygg. Så nu är jag kär. Vill ha så här mycket *visar med armarna * xD

Ibland upplever jag att en del människor inte är ute efter något annat än att förstöra min redan undermåliga tankeverksamhet. Några exempel på detta är frågor som

Vad är viktigast för dig?
Vilken ägodel skulle du ta med dig till en öde ö?
Om du var en av de två sista på jorden, vem skulle du då vilja att den andra var?
Men han är väl jättesöööt? ^_^
Ser jag bra ut i den här klänningen?
Hur många fingrar visar jag nu? (scenario msn avsett)

Ingen av dessa kan ändå mäta sig med när en lärare uppmanar mig att skriva en uppsats på 1-2 A4-sidor om frågan:

Var befinner du dig om tio år?

Ord kan inte beskriva vilken vånda denna fråga inger. Ty detta fenomen uppstod redan innan vi kom på idén att uppfinna ord och därför fick den aldrig något namn. Den bara finns där. Och gnager. Som en råtta på en säck gamla frön. Jag vill vara den råttan. Vad som helst för att slippa sitta där med A4-bladet och snegla mot klockan. Nog sagt om det.

Där sitter jag alltså och slår vad om en femma med mig själv på att läraren följer skolklockan, som går några minuter efter, framför en normal klocka - min till exempel. Det var alltid jag som vann femman. Ty denna fråga har inte endast dykt upp en gång - nej se lärare tycks vara formligen förälskade i den.  Mystiskt nog har de också alltid ett svar när någon ber dem att själva besvara frågan sin. Jag har minnen av mig själv så tidigt som på mellanstadiet, upplevandes samma pina som skulle förfölja mig i så många år. Och det enda jag tänker på är hur jag ska fylla i detta utan att avslöja den totala avsaknaden av fantasi. Jag har ju aldrig tillhört Darinrörelsen eller avgudat någon annan kändis. Därför kunde jag inte fylla den där eländiga sidan med hur gullig kändis X är och hur många barn vi ska få tillsammans. Inte kan jag heller fylla ut den med enorma bokstäver, ty det upptäcker sagda lärare tvivelsutan lagom nog innan lektionen är över för att jag ska hinna skriva om det. När vi kom upp i gymnasieålder och frågan fortfarande kikade fram ur ett hörn ibland - ja se då hade man helt enkelt bytt den gamla kändisen mot den senaste pojkvännen. Denna nya strategi hjälpte dock inte mig. Hur jag ändå klarat mig ur alla dessa situationer är för mig ett stort mysterium - jag har nämligen förträngt dem.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla blivande lärare - bland dem min egen syster Nuffie - att kassera denna förfärliga mening och byta ut den mot något trevligare. I den värld vi lever i nu, där datorspelandet tar över alltmer, har fenomenet onlinerollspel tagit ungdomen med storm. Ni vet, spel där man samlar poäng för att öka sin level och därigenom kunna mörda odjur lite snabbare och effektivare, har jag ett utmärkt förslag som med största sannolikhet inte alls kommer orsaka samma smärta i hjärnkontoret:

Var befinner du dig om tio levels?

Var nyligen ute på byvändan och vädrade tankar med mumsi (a.k.a. moder Tinna).
Blev då påmind om en bussresa påväg hem efter en veckas studier på Högskolan Kristianstad i vintras. Efter tågresan hem tog jag bussen som sedan svängde inom gymnasiet och plockade upp ett antal tredjeårselever. Sätena framför mig fick den stora äran att låna ut sig till två representanter ur denna intressanta samhällsgrupp. Jag kom snart till insikt med att dessa två såg mycket fram emot studenten. Så mycket att de aldrig bytte samtalsämne under de tio minuter jag hade äran att vara tyst lyssnare. Plötsligt frågade den ena unga damen hur det har gått med väninnans studieplaner. Skulle hon studera vidare på högskolan som hon tänkt?

Nej, detta var en idé ovan nämnda väninna kasserat för längesedan. Liksom, hur lönt är det att studera när man måste låna typ 300 000 kr?!?!! Dessutom måste man ju leva på nudlar!! (sistnämnda två meningar är en ungefärlig återgivelse av svaret, därigenom också drabbade av talspråksgrammatik. För att förstärka intrycket av det mått av intelligens detta uttalande ingav mig, unnade jag mig också ett uns chattsvenska)  Restrerande minuter av resan tills jag klev av bussen bestod i att ungdom nr 1 stöttade sin väninna som ju drabbats av ett sådant dilemma.


Vadan denna berättelse, månntro? Jo, nu hör till saken att jag budgeterat ett totalt spenderande av som högst 100 000 kr i studielån under de fyra år min utbildning sker. För detta har jag en delad trea, 15 minuters bussfärd till Högskolan (inkl ett byte) och lever absolut inte endast på nudlar. Ibland unnar jag mig spaghetti. (ironi)

Men det är inte detta jag vill poängtera utan istället hur våra svenska företagare drabbas av vårt enorma utsvävande! För 300 000 kr kan jag spendera 5000 kr mer i månaden under mina fyra år. Med andra ord har jag cirka 80 kr att spendera på varje paket nudlar. Frågan är var dessa nudlar kommer ifrån - sådana ser vi ju inte i butikerna. Se, om detta ska vara möjligt måste detta specialimporteras vilket ju skulle drabba staten hårt då de flesta nudelätare nöjer sig med 3-4 kr nudlar och man därför riskerar stora osålda partier! Därutöver alla kostnader som ingår i allt jobb att överhuvudtaget importera de krispiga (om man äter utan att koka) godsakerna!

Med detta till grund måste jag ändå avsluta med att jag förstår ungdomarna i bussen. Givetvis kan man rimligtvis inte avkräva staten att importera 80 kronors nudlar. Det förstår varenda människa att vi inte kan avkräva detta av staten.

Jag vill därför rikta ett stort



till våra fina ungdomar som så väl förstår att inte sätta press på vår stat!




Ps. Inga nudlar skadades när detta inlägg skrevs.

Du skulle se hennes växthus...

En krukväxt har fått ett skott, men det är för stort så Nuffie kan inte ta bort det vilket hon normalt brukar göra.
Jag: ... varför inte det då?
Nuffie: ... men jag kan inte! Det känns som jag typ... har sönder den!



IP-bannad imorgon?

Nuffie skriver ett inlägg till bloggen. Ser att jag kikar över axeln.
Nuffie: Malin läs inte!

... bestående av spännande göromål. Så spännande att det inte är möjligt att redogöra för detta här i ord. Det måste upplevas. Med andra ord har det som vanligt inte hänt ett dugg. Jo förresten, vi har ätit kräftor säger magen!

Vilket ju i och för sig är nämnvärt. Nämnvärt är också det faktum att pappsen plötsligt insett hur illa han tycker om kräftor. Så pass illa att han hellre tuggade i sig ett par ljumma rostade mackor. Oj nu blev jag sugen på det också. I vilket fall sägs det ju att allt ont även för något gott med sig - hans kräftor var nämligen mycket goda de med fast de egentligen var hans. Men blev våra. Mina. Oss. Dem. Det. Das. Der. Die. Byt ämne. Okej.

Ja då inväntar vi ytterligare en kväll med den reguljära filmen. Inte vilken film som helst - nej se den är t o m OKÄND tills man ser den! Det är ingen som vet någonting mer än att det är en komedi - med andra ord helt normalt i vår lilla familjekrets. Alltid lika spännande att se om det är ren skit eller faktiskt något sevärt. Tyvärr har det varit dåligt av den andra kategorin den senaste tiden. Pappsen håller på att tappa kontrollen över tv-tidningen. Eller också är det tv-tidningen som trakasserar oss medvetet för att få ut arvet tidigare och...

Förlåt, jag ska sluta skriva nu.

Häromdagen hörde jag talas om att det finns något kallat gay-kläder. Du vet (jag brukar vara lite sen så du visste väl redan detta), kläder avsedda för människor med läggning homosexualitet. Omedelbart slogs jag av den fantastiska tanken att göra en affärsidé av detta! När jag avslutat min utbildning ska jag starta ett företag som tillverkar och säljer kläder för, just det, heterosexuella!

Avsedda för dig som, nutida mode till trots, vill skylta med den ytterst omoderna läggningen heterosexualitet. Alla vet väl att det finns två kategorier av homo- eller bisexuella: de som är det naturligt (därom tvista de lärde), och de som bara följer modet. Vi vill kontra detta mönster genom att lansera en helt unik produktgrupp kallad straight-kläder.

Om tycke uppstår planerar vi även att tillverka tröjor med budskap i tryckt form, perfekt för den världsvane straighta ungdomen som i sina trotsigaste år vill höja sin förmåga att uttrycka sin åsikt ytterligare ett snäpp. Males Straight-Kläder AB ansvarar inte för eventuella trakasserier som i undantagsfall må drabba bärare av våra kläder.

Detta är absolut inget skämt. I anslutning till detta kommer vi även att sälja tillhyggen såsom smycken, väskor och hundar, samt anordna utlandsresor med garanterat straighta allsånger. Kaffe och kaka serveras på samtliga resor.

Jag och fonetik går egentligen inte ihop. Men skam dem som ger sig.

Ville bara rikta ett ord från mitt hjärta till min kära syster samt tillhörande föräldrar som nu äntligen kan lugna sina trötta halsar och sluta tjata om kombinationen mig+blogg. Detta ord är...

*trumvirvel*

...

Umm

...

*rota efter en minneslapp*

...

...

...



Se inte på mig sådär.