I tisdags i föregående vecka hade Males familj lite ärenden i Kristianstad och passade därför på att hälsa på henne. Med sig hade de även en laddning kläder som sorterats ut för att skänkas bort, men som Male och Damen gärna ville titta på först. Därför kan vi glädja er med en bild på hur våra två favoritlåtsassambos tv-rum såg ut den aktuella kvällen:

 

 

Medan Male funderade vidare på om det kanske möjligtvis faktiskt är så att det är olagligt att scanna sina varor själv köpte hon sin mjölk. På vägen till affären hade hon passerat en skylt med texten "Du förtjänar en kexchoklad". Det visste inte Male, men hon tackade så mycket för upplysningen och kände sig inte alls det minsta lättpåverkad.

 

I den här bostadsrättsföreningen vet man förresten aldrig riktigt vad man har att vänta. Så sent som i dag gjorde Damen ett tvättstugefynd. Får vi några bud?

 

 

Och med det avklarat finns inte mycket mer att förtälja, varför vi finner det ytterst lämpligt att avsluta inlägget med någonting så otippat som...

 

Klockan tre i går eftermiddag började Males och Damens grannar att borra något infernaliskt i väggen till Damens rum. De borrade och borrade oavbrutet timme efter timme utan att ta en enda paus. Male började undra om någon dött med borrmaskinen i handen. Damen å sin sida oroade sig över att hennes tavla skulle trilla ner.

 

Efter att fyra timmar gått bestämde de sig slutligen för att ringa störningsjouren och få tyst på eländet, men först ville Damen lyssna i sitt rum en sista gång för att försöka räkna ut vad det kan vara.

 

Plötsligt blir det helt knäpptyst. Sedan börjar Damen skratta okontrollerat.

 

Boven i dramat hade visat sig vara "mannen i byrålådan".

 

I fredags eftermiddag åkte Male till familjen i Byhålan för att träffa inte bara familjen ifråga utan även hennes farmor och farfar, som dagen till ära befann sig just där. Det blev lite intensivt umgänge eftersom hon behövde åka tillbaka igen på lördagen, men många samtalsämnen hann ändå betas av. Males Moder var rentav så vänlig att hon till aftonen fyllde på Males glas med... vin.

 

Alla som känner Male vet dock att hon inte dricker sådant, men Males Moder var lite stressad den aktuella dagen och tänkte nog inte riktigt på vems glaset var.

 

Male: Alltså, tack men... Jag brukar föredra den där andra svarta drycken utan alkohol.

 

Efter att ha roat sig lite åt händelsen bytte Male sitt glas med Gubbens – som av allt att döma inte märkte detta alls på grund av sitt gedigna engagemang i ett samtal han var mycket uppslukad i. Hon hämtade därpå ett nytt glas åt sig själv och fyllde på med lite drickbar vätska. Men det vore ju synd och skam att gå igenom hela livet utan att lära sig uppskatta vin, tänkte hon, och gjorde en mycket vuxen ansats att tackla problemet. Således kan hon nu proklamera att hon funnit det perfekta användningsområdet:

 

När Male och Damen åt kvällsmat en kväll i maj 2012 halkade samtalet av någon besynnerlig anledning in på den hajk som Male hade äran att få uppleva under sin konfirationstid i sydöstra Skåne. Eftersom Damen inte stoppade henne poppade detalj efter detalj upp i hennes huvud och när Damen slutligen avbröt henne med följande mening...

 

Damen Intill: Det här är ju bättre än alkohol!

 

... så insåg Male att hon inte kan gå och hålla det här för sig själv längre. Så här kommer den - den 100 procent sanna historien om Males hajk! Om möjligt kryddad med lite snitsiga ordval, men allt har faktiskt hänt på riktigt. Bered dig på långläsning!

 

 

Innan Damen kom in i Males liv och innan Male ens hade börjat på gymnasiet utspelade sig följande episod under de veckor hon tillbringade på ett konfirmationsläger, idylliskt beläget på en liten ungdomsgård i de mörka barrskogarna utanför Åhus i Skåne. Fyra veckors konfirmationsläger var mycket för lilla Male, som ofta längtade hem och därför var stammis på lägrets enda telefon – ty detta var nämligen sommaren 2003 och på den tiden kunde vuxna fortfarande förbjuda mobiltelefoner.

 

En av lägrets höjdpunkter var då hajken. Alla de små konfirmanderna hade i detta syfte försett sig med cyklar och lilla Male, som inte heller var särskilt bra på att cykla, var en av få som inte hade någonting emot att bära cykelhjälm. Efter det att lägrets äldre och förnuftigare ledare övertygat de små konfirmanderna om att denna tingest var ett måste bar det slutligen av längs med ängarna och skogarna en tidig midsommaraftonsmorgon. Solen sken, fåglarna kvittrade och lilla Male hade just fått sin mens.

 

Det tog inte lång tid innan lilla Males kombination av astma och dålig kondition orsakade att hon hamnade längst bak i ledet av cyklar och det var således fritt fram att ta in landskapet och småorterna de cyklade igenom eftersom ingen av de andra små cyklande konfirmanderna hade någon lust att hålla hennes hastighet.

 

Planen var att ta sig till en skogsglänta någonstans i den vilda, skånska bushen och övernatta där i två nätter. Men eftersom detta koncept redan hade prövats på ett antal andra konfirmationsgrupper var lägrets ledarveteraner inte särskilt sugna på att cykla samma väg igen, varför två av dem några dagar tidigare hade skickats ut med bil för att rutta fram en annan väg. Tanken var nog så god men tyvärr följdes den av en bitter sanning, nämligen det faktum att det kan finnas en viss skillnad avseende hur ansträngande resan upplevs exempelvis i fråga om backar.

 

Nåja, det kunde ha varit värre. De kunde ju ha tvingats bemästra Brösarps Backar, och det hade inte varit nåd--

 

 

En plan gjordes upp och snart spatserade två ledare och en liten, liten Male fram till en flott villa mitt bland backarna medan de övriga små konfirmanderna tog paus en bit därifrån. Till lilla Males stora glädje öppnades snart inte bara ytterdörren utan även möjligheten att nyttja faciliteterna. Stora Male riktar ett varmt tack till den snälla barnfamiljen med den fluffiga jättevovven. Hon kommer aldrig att glömma hur deras badrum såg ut. Lilla Male bytte i varje fall binda och färden fortsatte mot målet. Med Brösarps Backar bakom sig kände alla att de äntligen kunde pusta ut. Med lätta hjärtan trampade de på tills de nådde en enorm motorväg. Fast det var inte vägens storlek som var problemet, det var det enkla faktumet att de inte skulle cykla över utan längs med den. Det hade ju inte varit något problem i normalfallet, men naturligtvis fanns det en liten hake...

 

När väl motorvägen med tillhörande backe var ett minne blott nalkades eftermiddagen och de utmattade cyklisterna nådde kort därefter resans mål - den nyklippta, gröna lilla ängen inringad av vildbevuxen fauna. Någon hade redan kört dit och satt upp tältet, varpå lilla Male plötsligt slogs av problematiken i att kombinera sitt mycket starka sinnelag för ordning och hygien med att klämma in sig med sin sovsäck bredvid de andra små konfirmanderna under en lång tältduk på en äng där den mest civiliserade inrättningen var ett klassiskt utedass med ett hjärta på dörren.

 

Lilla Male kapitulerade för omständigheterna, tog sin ryggsäck från bilflaket och såg sig omkring. Kanske skulle det här gå att överleva ändå? Men naturligtvis var problemen inte slut där! Snart uppdagades det nämligen att konfirmandgruppen inte var ensam i gläntan. Den hade nämligen redan invaderats av en flock ungdomlingar, gissningsvis omkring 20 år gamla, som slagit sig ner runt picknickborden och att döma av den medhavda drycken inte har några som helst planer på att tillbingra midsommarkvällen i nyktert tillstånd.

 

Ledarna diskuterade saken och deklarerade snart att de med anledning av ovan nämnda omständigheter inte kunde garantera allas säkerhet på ängen, i synnerhet inte som ett par-tre av de små konfirmanderna uppvisat ett osunt intresse för de äldre ungdomlingarnas aktiviteter tillika dryckesval. Därför skickades bilen snart iväg för att sondera terrängen. En stund senare återvände bilisterna med strålande besked: Man hade hittat ett lantbruk en kort bit därifrån där gruppen kunde få övernatta. Lilla Male hann precis klämma in ett besök till utedasset för att tömma blåsan innan det bar av igen. Om hon inte vetat bättre hade hon kunnat tro att varenda levande varelse hon passerade var skadeglad den här dagen...

 

 

Men så uppstod den kniviga frågan om var gruppen kunde uträtta sina behov? De var ju trots allt närmare 30 personer, ledare inräknat. Detta visade sig dock inte alls vara ett problem, ty det var nämligen så att det längs den bakre långsidan av stallbyggnaden fanns en lång, platt hög med vad lilla Male gissar ursprungligen bestod av gammalt gödsel. Numera tjänade den dock som underlag för diverse ogräs, mest nässlor. Mitt i högen reste sig en liten kulle på sisådär en meters höjd som delade upp plätten i två partitioner. Denna sköna syn hade gruppen fått till förfogande av sin snälla värdfamilj. Man lät således proklamera att den vänstra sidan var till damerna och den högra sidan till herrarna och därefter placerades några toarullar ut intill husväggen.

 

Lilla Male, som fortfarande bara var nästan 15 år och fortfarande tyckte att menstruationen var lika pinsam som den var för två timmar sedan, vände sig bekymrad till en av de yngre kvinnliga ledarna och frågade vad hon skulle göra med... det där.

 

Ledare: Vad då för något?

Male: Ja alltså, var ska vi kasta... det där...

Ledare: Äsch, lägg bara pappret på högen och sopa lite grus över det.

Male: Jamen inte papper, utan... eh... du vet...
Ledare: Nej, vad menar du?

Male: Alltså, jag har... veckan... nu...

Ledare: Vad då?

 

Male gav snabbt upp sitt misslyckade försök till kommunikation. Hon inväntade ett tillfälle när stallets baksida var tomt på folk, kilade snabbt bort och uträttade sina behov varpå hon gömde den begagnade bindan under en näve grus.

 

När hon återvände runt hörnet fick hon se varför avträdesområdet var så folktomt. Förklaringen bestod av gårdens två små isländska herrar, 10-12 år gamla, som omgivna av ett dussin förundrade blickar var i full färd med att demonstrera hur svalungar uppför sig när man kastar upp dem i luften. Snart förstod Male att de små isländska charmtrollen levde i en värld där svalor var skadedjur som skulle åtgärdas med ridpiska. Längst in i ridhuset fanns en soptunna tillägnad just för dem, både stora och små. Om lilla Male hade varit en svala skulle hon ha flyttat ut snabbare än hon öppnar en påse Ahlgrens.

 

Medan några av de mera pantade konfirmanderna fick äran att prova på den nya sporten "kast med liten svala" påtalade lilla Male förtvivlat för ledarna att svalor är fridlysta och att de åtminstone måste stoppa konfirmanderna. Ledarna tystade dock snabbt ner henne och hon fick snart stifta bekantskap med en nygammal lag, nämligen den att inte bita den hand som föder en - i detta fall den familj som låter en stor grupp konfirmander övernatta gratis i stallbyggnaden. Dessutom skulle ju fåglarna inte överleva kvällen i vilket fall. Lilla Male fick erkänna sig besegrad och ägnade det mesta av kvällen i fikarummet tills natten kom.

 

Dagen efter proklamerades att ett nytt beslut fattats, nämligen att så mycket gått fel i planeringen att det bestämts att gruppen ska cykla raka vägen hem igen. Lilla Males undermedvetna tyckte dock att det var ett lite för enkelt sätt att avsluta hajken på, så det lade sig på lur tills lilla Male nådde en extra svår sväng i en backe.

 

När lilla Male så småningom kravlat sig ned från vedtraven och inspekterat sina nyförvärvade blåmärken och rivsår satte hon sig återigen på sin, otroligt nog oskadda, cykel. Snart var hon och den stackars olyckliga ledaren som tvingades cykla sist i ledet tillsammans med lilla Male ikapp de övriga i sällskapet. Någon timmes cykling senare nådde konfirmandgruppen en liten campingplats i tallskogen alldeles intill havet. Men det var förstås inte det allra bästa, nä för ser ni att i anslutning till campingområdet fanns en lite kiosk och i anslutning till den lilla kiosken fanns ett litet rum med tre-fyra toalettbås och ett handfat. Det var smuts överallt, toapapper på golven och ingen tvål fanns inom synhåll – men i lilla Males ögon kunde hennes konfirmandgrupp lika gärna ha cyklat sig raka vägen in i himmelriket. Efter att ha tvättat sig för första gången på över ett dygn kände sig lilla Male oförskämt bra varefter hon och de andra damerna gick för att ansluta sig till de andra konfirmanderna, som var i full färd med att leka lekar på stranden för att visa hur duktiga och harmoniska de var.

 

Med sand i skorna påbörjade de små konfirmanderna till slut den sista etappen hem, av vilken stora Male endast har kvar ett enda minne av en lång tallskog på höger sida. Med toalettbåsen färskt i minnet var det nog svårt att tänka på något annat och lilla Male njöt av varje minut eftersom varje minut som gick var en minut mindre tills hon skulle få ta en lång, skön dusch hemma på lägergården.

 

~Epilog~

 

Konfirmanderna återvände något tilltufsade men överlag relativt oskadda till gården och lilla Male fick aldrig veta var den trevliga isländska familjen bodde så att hon kunde skicka någon djurrättsorganisation på dem. När lägret väl var till ända och Male konfirmerats på sin 15-årsdag återvände hon hem till sin älskade familj, tv-spelen och grodsamlingen. Hon växte upp och blev per egen utsago en någorlunda normalfuntad individ.

 

Slutet gott, allting gott.

 

Solen sken, fåglarna kvittrade och Male rörde aldrig den där cykeln igen.

 

Våra damer och herrar, den allra sista bilden tagen år 2014 var... en bild på Damens nyårsnaglar:

 

 

Så för att återgå till 2015 kan vi berätta att både Male och Damen nu har börjat skolan igen, den förstnämnda som elev och den andra i egenskap av studerandeassistent (inte till varandra). I dag fyller Males bror Rylleman 20 år och vi vill passa på att gratulera till att han äntligen fått komma ifrån tonårsåren. Du delar födelsedag med bland annat Rod Stewart och en massa andra kändisar vi inte vet någonting om. Må din dag bli en minnesvärd dag och vi ser fram emot telefonsamtalet vid presentöppnandet!

 

För övrigt finns inte så mycket att skriva, så vi avslutar med Males kanske mest fascinerande kundvagnsbild någonsin.

 

2015-01-05 Slamkryparen

Hejsan igen! Här går det undan med blogginläggen. Om vi gör ett litet skutt tillbaka till slutet av föregående år, närmare bestämt den 27 december 2014, så lämnade vi ett litet glapp i rapporteringen eftersom både Male och Damen ville vara närvarande för författningen av själva blogginlägget. Eftersom Damen nu är på plats Intill kan vi stolt presentera...

 

 

Dagen började med tidig uppstigning för alla förutom Male, som satt uppe aningen för länge kvällen innan avfärd och därför sov tills klockan ringde 05.50. Tack och lov att de andra blev lite sena, för annars hade hon bara haft 20 minuter på sig att göra sig klar och smyga ner med all packning utan att väcka sin familj i Byhålan... Hur som helst landade de på McDonalds i Falkenberg cirkus 07.30 efter att ha kunnat hålla nästan normal hastighet trots väglaget. Efter en stadig frukost fortsatte färden men nu blev väglaget snabbt avsevärt sämre och det tog inte lång tid innan de rullade förbi en bil som valt att positionera sig i diket. Föraren verkade som tur var oskadd och behövde ingen hjälp, varför våra tre hjältinnor tuffade vidare i mycket maklig takt. Det var minusgrader, halka och snö – tre mycket goda skäl att inte stressa.

 

 

Väl framme vid målet lyckades Damen med konststycket att parkera bilen och de tackade valfria högre makter för att de kommit fram oskadda. Efter att ha hämtat varsin kundvagn, av vilka Damen och Male delade på nummer Lila 4346, promenerade de hastigt men ändå med viss respekt för underlaget iväg mot entrén.

 

Trots ditvägens eskapader skulle dagen visa sig bli högst värd besväret, åtminstone om man är som Damen och tycker om att leta småkändisar. Bland det första de såg när de äntrat byggnaden var nämligen ingen mindre än Ullareds-Morgan, hurraaaaa! Stort tack till Hon till höger som, efter ett mycket kärvänligt önskemål från Damen, inte hade några som helst problem med att knäppa några bilder. Ola-Conny pinnade förbi han också men av uppsynen att döma hade han vaknat på fel sida av brödavdelningen och ingen vågade därför närma sig honom.

 

Tiden gick, pengarna rök och till slut var alla avsevärt mycket fattigare. Male hittade ett gammalt sällsynt Nintendo DS-spel till mycket bra pris, Damen köpte tv-serier och båda två lyckades även plocka ihop lite kläder, även om Male endast blev en kofta och två par trosor rikare. Male hann även med att hitta en felstavad skylt vars uttal hon fann högst underhållande.

 

Don't... touch... my... kantarellost!

Ja, förutsatt att ni klarade er igenom natten med alla fingrarna i behåll förstås, annars kanske det inte känns lika trevligt att bli välkomnad. Male har tillbringat nyårsaftonen ensam i Kristianstad, dels för att hon tycker att hon varit ute och rännt alldeles för mycket för sin egen smak de senaste veckorna, dels för att hon är rejält förkyld och hostig sedan lördagens eskapader – mer om det när Damen kommer tillbaka hit om några dagar.

 

För att göra en lång historia kort ägnade Male nyårskvällen åt att ömsom må allmänt dåligt, ömsom tugga räkor, kräftstjärtar, vitlöksbröd och en massa annat onyttigt som hon hade alldeles för sig själv.

 

 

Efter maten tittade hon på några filmer, åt fler onyttigheter och väntade tills klockan blev 22.30. Då sparkade hon igång både Stora och Lilla Spetteby för att vänta in tolvslaget med sina virtuella kamrater på ett så episkt och onödigt vis som möjligt. Så här såg det ut:

 

 

Trots förkylningen hade Male sinnesnärvaro nog att klicka till sig några trevliga bilder på nyårets inträdande i Lilla Spetteby, och tur var det för i den riktiga världen hade 80 % av de lokala nyårsraketerna redan avfyrats mellan klockan 16.00-23.00. De som återstod var för långt borta och blev inget vidare på bild, så därför får ni några små virtuella raketbilder istället!