Enligt Damen tog de ytterligare en helt ny väg dit, vilket brukar vara lite tradition när de väl nått fram till avfart 12. Male däremot tror att det kan ha varit samma rutt som de tog den allra första gången de åkte till Emporia, men oavsett vilket kan vi konstatera att det där med att köra exakt samma väg varje gång verkligen inte är deras grej. Kanske borde de ha anat oråd här. Varför det, undrar ni? Läs vidare och ni får se!

 

Väl framme skyndade de sig att kissa Hon till höger, som inte riktigt uppskattat de sista guppen på väg in till parkeringen. Därefter började de beta av butik...efter butik... efter butik. Någonstans längs vägen glömde Male sin vattenflaska i en provhytt. Så värst mycket mer än så hann de inte med innan det var dags för lunch även om deras totala mängd kassar förtäljer en annan historia. Med mer än halva köpcentret kvar satte de sig dock ner för att inmundiga varsin måltid. Var? Det är väl självklart vid det här laget.

 

Nytt för i år var i alla fall att de förhandsbokade sitt bord, vilket nog hade varit väldigt klokt om de kommit några minuter senare för precis som vanligt var stället hopplöst fullt innan deras lunch ens var serverad. Efteråt fortsatte de att beta av alltfler butiker alltmedan Male blev alltmer nanig. Det var väl en skicklig kombination av allt-ord i den där meningen? Det tycker vi också. Male hade börjat känna sig alltmer konstig i kroppen och nu började hon misstänka att hon inte kunde skylla allt på pollineringen. Men hon hade bestämt sig för att göra en gedigen insats och fortsatte därför envist att följa med in i varenda butik hennes två shoppingtokiga kamrater hittade.

 

Vissa butiker bjöd på mer än bara grejor som de tycker att man ska köpa. En del stod för jättefin underhållning! En liten stavningskurs för personalen kanske vore på sin plats?

 

Butiken med de svindyra men ack så fina nördtröjorna för allsköns film-, serie- och spelfantaster var som vanligt fylld till brädden med godsaker. Här skulle man kunna leka Finn fem fel fast i formen Finn tre Male, men egentligen är det ju bara en Male som man ser så det funkar nog inte riktigt. Vi går vidare.

 

Strax efter fyra bestämde våra tre tokar sig för att röra sig hemåt, men dessförinnan var de tvungna att skaffa sig lite förnödenheter vilket i stora drag bestod av dricka, nässprej och jordgubbar. Male borde kanske ha anat oråd när hon fick upplysa Hon till höger om att orsaken till att hon flera gånger misslyckats med att betala i Willys självscanning var att hon tre gånger tryckt på "Kupong" istället för "Kortbetalning". Efter sju timmars shopping var det kanske inte så konstigt, tänkte Male nog och därför kändes det helt okej att sätta sig i baksätet på vägen hem och lämna över rodret till Damen och Hon till höger. Males glasögon åkte av och hon tog tillfället i akt att slumra lite. Tiden gick och Damen och Hon till höger pratade och lyssnade på musik omvartannat. De hade helt enkelt väldigt trevligt där framme i kupén... tills Damen plötsligt med undertryckt panik rycker till vid en vägskylt och utbrister:

 

Damen: Landskrona? EN MIL!?

 

Male tar på sig glasögonen igen, makar sig upp och tittar ut genom fönstret. Kust... linje... okej, vi kanske har ett problem här. Under ganska så omfattande skrattattacker styrde de omgående om kosan mot Eslöv och lyckades som genom ett under låta bli att landa i vare sig Simrishamn eller Jönköping under resten av resan hem. Male lovade dock dyrt och heligt att aldrig lämna över navigeringen så vårdslöst igen, och hur som helst finns det ju en mycket trevlig slutsats som de alla tre kunde dra med anledning av denna händelse: De har i alla fall aldrig tråkigt tillsammans!

 

 

 

Vi kan också förtälja att Males LIA fortskrider som sig bör och att hon i detta nu ägnar sina veckor åt att studsa runt bland diverse olika skrivbord och kontorsstolar. Ergonomin är inte alltid den bästa och när den brister alltför mycket får man bli lite kreativ. Så här kan man också ägna en dag! Tur att Male kan sina kortkommandon.

 

 

För övrigt kan vi ju också förtälja att Damen har varit iväg och roat sig i Lund igen, den här gången för WPW-ablation nummer 2. Naturligtvis ville inte ödet att hon skulle få en medelmåttig vistelse, varför det såg till att förse Damen med en rumskamrat som var en nästintill perfekt kopia av Britt-Marie ur boken Britt-Marie var här. Många långa, djupa samtal förlöpte dem emellan och Damen hann inte sysselsätta sig med så mycket annat efter att ett samtal avslutats innan hon kände den sökande blicken från bädden intill. Underhållningsfaktorn var total!

 

De fick dock åka hem samma kväll efter lite trugande från Damens sida. Hon hade ju faktiskt bara 175 slag i minuten, så det räknas ju knappt. Hon lovade ju till och med komma in om det skulle återupprepas. Nu har det dock varit lugna puckar i en veckas tid, så vi håller hjärtklaffarna för att det bara var en helt normal reaktion på alla sjukdomar!