Ibland upplever jag att en del människor inte är ute efter något annat än att förstöra min redan undermåliga tankeverksamhet. Några exempel på detta är frågor som

Vad är viktigast för dig?
Vilken ägodel skulle du ta med dig till en öde ö?
Om du var en av de två sista på jorden, vem skulle du då vilja att den andra var?
Men han är väl jättesöööt? ^_^
Ser jag bra ut i den här klänningen?
Hur många fingrar visar jag nu? (scenario msn avsett)

Ingen av dessa kan ändå mäta sig med när en lärare uppmanar mig att skriva en uppsats på 1-2 A4-sidor om frågan:

Var befinner du dig om tio år?

Ord kan inte beskriva vilken vånda denna fråga inger. Ty detta fenomen uppstod redan innan vi kom på idén att uppfinna ord och därför fick den aldrig något namn. Den bara finns där. Och gnager. Som en råtta på en säck gamla frön. Jag vill vara den råttan. Vad som helst för att slippa sitta där med A4-bladet och snegla mot klockan. Nog sagt om det.

Där sitter jag alltså och slår vad om en femma med mig själv på att läraren följer skolklockan, som går några minuter efter, framför en normal klocka - min till exempel. Det var alltid jag som vann femman. Ty denna fråga har inte endast dykt upp en gång - nej se lärare tycks vara formligen förälskade i den.  Mystiskt nog har de också alltid ett svar när någon ber dem att själva besvara frågan sin. Jag har minnen av mig själv så tidigt som på mellanstadiet, upplevandes samma pina som skulle förfölja mig i så många år. Och det enda jag tänker på är hur jag ska fylla i detta utan att avslöja den totala avsaknaden av fantasi. Jag har ju aldrig tillhört Darinrörelsen eller avgudat någon annan kändis. Därför kunde jag inte fylla den där eländiga sidan med hur gullig kändis X är och hur många barn vi ska få tillsammans. Inte kan jag heller fylla ut den med enorma bokstäver, ty det upptäcker sagda lärare tvivelsutan lagom nog innan lektionen är över för att jag ska hinna skriva om det. När vi kom upp i gymnasieålder och frågan fortfarande kikade fram ur ett hörn ibland - ja se då hade man helt enkelt bytt den gamla kändisen mot den senaste pojkvännen. Denna nya strategi hjälpte dock inte mig. Hur jag ändå klarat mig ur alla dessa situationer är för mig ett stort mysterium - jag har nämligen förträngt dem.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla blivande lärare - bland dem min egen syster Nuffie - att kassera denna förfärliga mening och byta ut den mot något trevligare. I den värld vi lever i nu, där datorspelandet tar över alltmer, har fenomenet onlinerollspel tagit ungdomen med storm. Ni vet, spel där man samlar poäng för att öka sin level och därigenom kunna mörda odjur lite snabbare och effektivare, har jag ett utmärkt förslag som med största sannolikhet inte alls kommer orsaka samma smärta i hjärnkontoret:

Var befinner du dig om tio levels?