Få saker är så förfärliga som att svara i telefon. Varför jag tänker på detta nu vet jag inte men förmodligen beror det på att det ligger två - märk två - telefoner på lagom avstånd från mig för att tvinga mig att sträcka mig efter dem om olyckan skulle vara framme. Med andra ord att någon söker mig. Eller någon annan i huset.

Telefonen är nämligen ett tveeggat svärd. Den är något man aldrig skulle kunna gå hemifrån, utan möjligtvis för en kort sväng till affären och hem igen. Å andra sidan finns det inget man önskar så högt som att den inte ska behöva komma i bruk. Jag tycker inte om telefoner. Jag har en gnagande känsla av att de egentligen är intelligenta varelser som kom hit, tog form av telefoner och lurar oss att tro att det är en massa människor som tillverkar dem. Ha! Avslöjade! Jag är smartare än dem bwahaha!

Åter till ämnet. Märk - följande upptäckt förstärker mina teorier om deras äkta identitet och avsikt att infiltrera oss - alltid, jag menar alltid, så befinner sig närmsta telefon precis på en eller på sin höjd två decimeters avstånd från en helt utsträckt arm. Dessutom följer tätt den värsta fasen - att tala i den. Någonstans i kanske en helt annan ände av Sverige sitter en människa och pratar ut i tomma luften och detta hör jag här nere. Sedan förväntas jag utnyttja samma metod för att tala med sagda människa. Som i 99% av fallen dessutom är främmande. Vilket ju knappast förstärker lyckokänslan.

Men nu ska vi inte ge intryck av att vilja klaga! Nej se, just som jag sa, telefonen är ett tveeggat svärd. Det betyder att det finns fördelar. Min mobiltelefon, en gammal och gråhårig sak som för fem år sedan var ny och spännande i en nykonfirmerad ung dams värld, är nämligen en kär följeslagare. Han - varför är allt utom klockor och män män?  - har nämligen upplevt mycket. Kalendern är numera fullbelagd förutom vid de tillfällen han glömmer bort något av dem. Samma sak sker ibland i ordlistan. Och då är de borta för alltid. Jag anar med viss sorg i hjärtat ett förstadium till

Men vi har också upplevt mycket skojiga saker tillsammans. Inte minst nu i sommar när vi båda två tog oss ett dopp i Gardasjön tillsammans. Han dock, gammal som han är, valde att stanna kvar i handväskan under hela besöket. Därefter fick han sig en hel isärplockning och rengöring av syster min. Mer nöjd har jag inte sett honom på länge. Gamla snuskhummer, hehe. En annan gång  föreslog jag försiktigt en eventuell pensionering. Då svarade han med att, på eget bevåg, ställa in sig till att bara tillåta så kallade "nödsamtal". Det vill säga, han tillät inga samtal alls i en halvtimmes tid. Sedan var allt normalt igen och han låtsas som om inget hänt. Efter det har jag inte vågat ta upp ämnet igen men har i hemlighet tagit kontakt med ett trevligt pensionat. Översta lådan i nattduksbordet. Kanske är min negativa inställning till telefoner egentligen mycket onödig. Kanske har han duperat mig att tro så för att få lite mer tid i tjänst. Och i tjänst är han ty min snåla sida av personligheten har ännu inte funnit en värdig ersättare.

Nu måste jag tyvärr sluta skriva och inrikta mig på lite terapi. Det är nämligen mycket svårt att förklara för en gammal telefon att han aldrig skulle kunna ha ett stadigt förhållande med mp3spelaren. Fast det hindrar ju inte att de får gå ut och äta en god bit elektricitet då och då. Det förtjänar man ju efter så många års trogen tjänst.